"Pylkkäsen mielestä Smidt oli syypää herätyksen jakaantumiseen. Kantansa vahvistukseksi Pylkkänen kertoi, että Kervinen joka oli sokeutunut, oli tullut helluntaiystävien kokoukseen ja sanonut julkisesti:"Pyydän anteeksi tältä seurakunnalta ja sen vanhimmilta, että olen syypää Jumalan seurakunnan hajottamiseen vuonna 1920. Minä yllytin ja Smidt pani toimeksi. Minä pyydän anteeksi omasta puolestani, pyytäkööt Smidt omasta puolestaan.""
-
Kun olen historiikkeja lukenut, minulle on tullut sellainen vaikutelma, että helluntaiystävät olivat terveempiä opetuksissaan ja torjuivat erilaisia ilmiöitä.
-
Tässä pätkä nykyisin vaiettua helluntaihistoriaa.
http://erkki.wordpress.com/2007/06/27/den-forsvunne-norrmannen/Jag skrev mitt första inlägg i ett lexikon häromdagen. Det här blir min andel, religionsforskaren och redaktören Geir Lie kompletterar sedan med lite teologi:
”OLSEN-SMIDT, GERHARD MARTIN, (1878 -1938), tidigare Olsen. Född i Bergen, Norge, förgrundsgestalt inom den tidiga pingströrelsen i Finland. Efter att först ha utbildat sig till guldsmed gick han in i Frälsningsarmén och avancerad till kapten, verksam bl.a. i Drammen. År 1904 flyttade han till Minneapolis i USA 1904, där han kom i kontakt med den spirande amerikanska pingströrelsen. I Amerika tog Olsen dubbelnamnet Olsen-Smidt, som var ett namn från hans mors släkt.
Den norska pingströrelsen hade 1907 fått sina första kontakter i Finland via metodistkyrkan. Också anhängare till den lutherskt laestadianska s.k. Narvarörelsen, uppkommen i Estland i slutet av 1890-talet med manifestationer av syner, syndanöd och fysiska upplevelser, hade kontakt till pingstväckelsen Oslo. Bl.a. hade finländare besökt pingstkonferenser i Oslo 1910-11 och engelsk-norrmannen T.B. Barratt hade i sin tur besökt Finland 1911, men utan bli särskilt väl mottagen.
Olsen-Smidt reste på senhösten 1911 till Finland och blev i praktiken pingströrelsens grundare i Finland. Året därpå, 1912, betraktas som rörelsens grundläggningsår i Finland. Den nya riktningen var till en början starkt allkristen. På grund av första världskriget tvingades Olsen-Smidt lämna Finland 1914-17.
Olsen-Smidts andra period i Finland karaktäriseras av dynamisk, organisatorisk tillväxt. Olsen-Smidt bidrog till att grunda ett stort antal församlingar i södra och mellersta Finland, mest betydande av dem Filadelfia i Helsingfors 1920, Han grundade också tidningen Korsets Seger 1923 samt publicerade tre sångsamlingar.
Genom sin vinnande personlighet blev pingströrelsen kraftigt koncentrerad till Olsen-Smidts person. Detta ledde samtidigt till anklagelser mot honom för både ekonomiska oegentligheter och egenmäktigt styressätt. Bland annat tvingades Olsen-Smidt 1925 introducera det kollektiva ledarskapet i form av äldste. Konflikter uppstod också om hans teologiska uppfattning om frälsningen, som hade influerats av den amerikanske förkunnaren William Durham (1873-1912).
Också frågor om församlingsbildning och språkliga samarbetsformer inom den finska respektive svenska språkgruppen i Finland, skapade motsättningar. På 1920-talet uppgick de svenskspråkiga i Finland till 11 % av landets befolkning. Olsen-Smidt sägs också i huvudsak ha arbetat på svenska och anlitat tolk inför finsk publik.
Misstroendet mot Olsen-Smidt kulminerade, då han i april 1925 åtalades vid Helsingfors rådstuvurätt för homosexualitet med två unga män, Rafael Ö. (f. 1904) och Johan P. (f. 1905) ur den nya pingströrelsens närkrets. Rätten tog också ställning till vittnesmål om hur ny praxis inom pingströrelsen som omfamningar, handpåläggning och helbrägdagörelse genom smörjning med olja hade fått sexuell karaktär hos Olsen-Smidt.
Olsen-Smidt erkände i rätten sitt förhållande till de unga männen och dömdes tillsammans med den ena av dem till ett kort fängelsestraff om fyra månader. Efter avtjänat straff utvisades Olsen-Smidt till Norge.
Pingströrelsen i Finland genomgick därefter en kris, men utvecklade sig snart under ledning av lekmannapredikanten Eino Manninen kring äldsteledda församlingar. Också kopplingen till den svenska pingströrelsen under Lewi Pethrus stärktes.
Pingströrelsen i Finland har förtigit Olsen-Smidts roll i sin historia, trots hans betydande insats för rörelsens uppkomst. Som betydande grundläggare nämns istället T.B. Barratt och Eino Manninen.
Olsen-Smidt återvände olagligt till Finland på predikobesök år 1930, men avvisades på nytt. Han vistades därefter sannolikt på Breivika hemman i Austrheim norr om Bergen, som han hade köpt år 1923. Det är oklart om han under den här tiden längre verkade som predikant eller pastor.”
-
Kukaan ei tule homoksi yhdessä yöksi eikä toisaalta homouttaan hetkessä jätä.
Kysymys kuuluukin, kuinka kauan aikaa Smidt ko. asiaa harjoitti.
Vielä tärkeämpi kysymys kuuluu: Miten tuo asia vaikutti helluntailiikkeeseen ennen sen julkituloa? Oliko asialla vaikutusta esim. opillisiin asioihin?